LOGOWOLL

Voff på er!!

Jag trodde att det var Tuckers matte som skulle berätta vart vi skulle, ja den där morgonen när vi glatt skuttade in i familjens bil, hon visste ju precis hur det skulle slutta, ja eller om det var vart det hela skulle sluta...
Hur som helst så visade det sig att vi skulle till familjens stuga och det kunde jag ju leva med, ja ett par dagar till innan jag skulle bege mig den sista biten hem till farmor.
Vi åkte i flera timmar och när jag då och då tittade ut, tyckte jag att jag kände igen mig här och var...
Jag skulle vilja påstå att jag passerat trakterna innan, ja med min familj!!?
När dom slutligen stannade bilen och vi fick komma ut, kände jag t.o.m igen mig, det var ju här vi var och hälsade på hos Viggo och hans familj förra sommaren, ja då dom hade det där hotellet... Jag var helt säker på min sak, men då dom inte var kvar här och dom som nu hade stället inte kände igen mig, utan bara pratade på människors vis om hur lika hundar är... Och att jag liknade en hund som de träffat året innan!!!!! Nu hade man gärna kunnat snacka på deras språk, MEN det fungerar ju inte bara sådär...
Nu blev min hemlängtan stor, ja nästan föör stor för att jag skulle orka bära den inom mig! Jag visste förstås inte vart eller hur jag skulle kunna ta mig hem härifrån, men att jag skulle försöka, fanns det inga tvivel om!!!
Så efter några dagar, tog jag mod till mig och drog därifrån, självklart efter att ha sagt farväl till min bror och fått honom att förstå vad min familj betyder för mig!!
Jag visste, eller rättare sagt, nosade mig till åt vilket håll jag skulle bege mig och OM det var mycket trafik i Stockholm, var det betydligt smalare vägar här och de bilar som körde här, ja dom körde på utav bara den...
Det gällde att passa sig för varje ynka bil som kom förbi, ja även om det inte var allt för många.
Efter två dagar kom jag till Dalby, ja det visste jag ju förstås först inte, men jag träffade en labbe som berättade det för mig och dessutom visste hon åt vilket håll jag skulle fortsätta, kanooon!!
Efter ytterligare två dagar och en lite längre paus på en bondgård, ja inte inne i huset, men hunden som bodde där delade med sig av sin mat, tack Nisse och tack för värmen och närheten du gav mig, jag var ganska trött och frusen, kom jag sedermera fram till Staffanstorp. Det visste jag, ja eller rättare
sagt så har jag varit här med husse och matte, på en blomhus, ja eller vad det nu heter?
Nu ska jag fortsätta den sista lilla biten in till Malmö och jag tror att jag kommer hem innan det blir mörkt?
Jag hoppas att min familj blir glada åt att åter se mig!?
Nu ilar jag vidare!!!

Tänk, nu kom jag precis gående in på vår gata och vem möter jag om inte husse, som precis skulle ut och jogga!!!
Ojojojojojoj va glad HAN blev!!!!!
Jag blev också ganska glad, nej jag blev sååå glad över att äntligen vara hemma igen och det även om jag inte kom fram till farmor, för tänk, hon kanske inte ens hade varit hemma!?
Med detta lyckliga slut, har jag något att berätta för mina ev. valpar i framtiden, för tänk hur illa det skulle ha kunnat gå...
Nu får husse ha sitt skrivande för sig själv... Ja åtminstone för en tid...
Vem vet, jag kanske gör om resan, eller beger mig till mormor istället nästa gång??
Hörni, om ni vill mig nått, kan ni väl skriva till husse, jag läser ändå hans blogg rätt ofta, fast han har varit lite dålig på att skriva ett tag nu och istället varit på Facebook, sånt trams!!
Voff på er alla som hjälpt och stöttat mig, nu är jag jättetrött!!
Yyyyyyllllll, grufffffzzzzzzzz...