Livet é...
Tja!
Utan att låta som nån jäkla ängel, för det är jag verkligen INTE, vill jag påstå att jag genom åren både lärt mig och insett vikten av att stanna upp och lyssna OM och NÄR någon i ens omgivning behöver lite stöd OCH det gör många, jag lovar!!
För det mesta har det varit elever och då inte bara "mina" egna elever, utan väldigt ofta andra elever på skolan...
Otaliga gånger har jag vandrat längs korridoren för att ta en fika i lärarrummet, bara för att stanna upp vid någon elev som jag inte ens vetat namnet på, som suttit och varit ledsen eller haft behov av att prata...
Jag vet inte varför det blivit så, kanske ser jag snäll ut eller att jag med min ringa längd, inte känns tillgänglig och inte särskillt skrämmande? Det kan vara att jag har en gnutta social färdighet i mitt sätt att närma mig fr.a ungdomar, eller bara för att jag råkar komma i rätt tid?
I lördags var jag iaf och skulle handla lite och i kassakön hamnade jag bakom en man (runt 36-37 år) som jag redan inne i affären hade förstått att han hade någon form av handikapp. Han började prata, lite sökande...
Jag besvarade hans skämt genom att skämta tillbaka. Jag såg hur han sken upp och hur det började bubbla i honom, hur han genast levererade ett antal nya skämt om både det ena och det andra. Jag skrattade med honom och åt hans skämt, fan de var ju roliga! När jag betalat och var på väg ut, hade han stannat upp och väntade på mig... Okay tänkte jag, jag bjöd in honom och lät honom förstå att jag var beredd på att lyssna en stund på honom. Utan att jag var riktigt beredd, levererade han sin "story", dvs. varför han var som han var/är...
När han var 16 år, hade han och en kompis antingen lånat eller stulit en bil och oavsett blev de jagade av Polisen... Detta utmynnade i att hans kompis (som körde) hade allt för hög fart in i en kurva och färden slutade i ett stort träd... Båda grabbarna fick liknande skador och det riktigt svåra... Efter sex månader i koma vaknade han upp, men för kompisen gick det inte lika bra... I alla fall pratade han om hur hans liv förändrats och hur han lever under devisen, lev för varje dag och ta inget för givet, för du vet inte hur länge ditt liv finns kvar att leva...
Detta var tjugo år sedan och han lever antagligen dagligen med tankar om vad han varit med om, sin kompis och säkerligen miljoner andra tankar om...
Han var verkligen värd att "få" fem minuter av min tid och även om jag var ganska rörd efter vårt samtal, kände jag att jag nog gjorde honom glad, om än för en kort stund, vad vet jag?
Det ända det "kostade" var några minuter av mitt liv, värt att tänka på nästa gång någon ber er lyssna en liten stund eller? Vem vet, nästa gång kanske det är jag eller ni som behöver någon att snacka med några minuter...
Livet é allt för kort
för kort för att slösas bort
Lev för dagen och i nuet
du vet inte när du ser slutet
Spendera inte en massa tid på sånt som inte betyder så mycket för dig
inte heller på såna som mest tar upp din tid och gärna säger nej
när du har det tungt och behöver stöd
då blir det som om du var gjord av glöd
ingen vill ta i dig med tång
och allt känns mest som tvång
då é det viktigt att veta vem som är dina riktiga vänner
dom som tar och ger och bryr sig om vad du känner
såna som man kan lätta sitt hjärtas inre för
och det känns givet att det bara är så man gör
ingen prestige
ingen stress
bara godhet
och det utan press
Det är så viktigt att stanna upp när nån behöver ditt stöd
prata av sig, känna sig trygg eller bara ta del av din glöd
det är inte alla förunnat att kunna vara en som ofta får frågan
om en minut, bara lyssna eller en som åter kan tända lågan
lågan som falnat
livsviljan som svalnat
alla har rätt till en andra chans
livet är inte alltid som en yster dans
alla har vi nog fått känna på
och fått en käftsmäll eller två
frågan är vad man gör för att vända denna trend
sluta sig i sitt lilla skal eller på nått sätt bli känd
känd för den som alltid står kvar
trots vinden é stark och blåser kallt
kanske inte komma med allra bästa svar
men finns där med omtanke om allt
ett leende en blick
ett litet ord en kick
stanna upp en minut, kanske två
ska det vara så svårt att förstå
att det inte behöver ta så lång tid
för att någon att få känna en gnutta frid
ta dig tid att stanna upp om nån sträcker ut sin hand om stöd
vem vet, kanske det nästa gång handlar om din utbrända glöd...
Nu ska jag försöka göra lite nytta också, jag är ju "ledig" Gud bevars...
Ha en toppen-dag och du, vid behov, stanna upp och lyssna...
Utan att låta som nån jäkla ängel, för det är jag verkligen INTE, vill jag påstå att jag genom åren både lärt mig och insett vikten av att stanna upp och lyssna OM och NÄR någon i ens omgivning behöver lite stöd OCH det gör många, jag lovar!!
För det mesta har det varit elever och då inte bara "mina" egna elever, utan väldigt ofta andra elever på skolan...
Otaliga gånger har jag vandrat längs korridoren för att ta en fika i lärarrummet, bara för att stanna upp vid någon elev som jag inte ens vetat namnet på, som suttit och varit ledsen eller haft behov av att prata...
Jag vet inte varför det blivit så, kanske ser jag snäll ut eller att jag med min ringa längd, inte känns tillgänglig och inte särskillt skrämmande? Det kan vara att jag har en gnutta social färdighet i mitt sätt att närma mig fr.a ungdomar, eller bara för att jag råkar komma i rätt tid?
I lördags var jag iaf och skulle handla lite och i kassakön hamnade jag bakom en man (runt 36-37 år) som jag redan inne i affären hade förstått att han hade någon form av handikapp. Han började prata, lite sökande...
Jag besvarade hans skämt genom att skämta tillbaka. Jag såg hur han sken upp och hur det började bubbla i honom, hur han genast levererade ett antal nya skämt om både det ena och det andra. Jag skrattade med honom och åt hans skämt, fan de var ju roliga! När jag betalat och var på väg ut, hade han stannat upp och väntade på mig... Okay tänkte jag, jag bjöd in honom och lät honom förstå att jag var beredd på att lyssna en stund på honom. Utan att jag var riktigt beredd, levererade han sin "story", dvs. varför han var som han var/är...
När han var 16 år, hade han och en kompis antingen lånat eller stulit en bil och oavsett blev de jagade av Polisen... Detta utmynnade i att hans kompis (som körde) hade allt för hög fart in i en kurva och färden slutade i ett stort träd... Båda grabbarna fick liknande skador och det riktigt svåra... Efter sex månader i koma vaknade han upp, men för kompisen gick det inte lika bra... I alla fall pratade han om hur hans liv förändrats och hur han lever under devisen, lev för varje dag och ta inget för givet, för du vet inte hur länge ditt liv finns kvar att leva...
Detta var tjugo år sedan och han lever antagligen dagligen med tankar om vad han varit med om, sin kompis och säkerligen miljoner andra tankar om...
Han var verkligen värd att "få" fem minuter av min tid och även om jag var ganska rörd efter vårt samtal, kände jag att jag nog gjorde honom glad, om än för en kort stund, vad vet jag?
Det ända det "kostade" var några minuter av mitt liv, värt att tänka på nästa gång någon ber er lyssna en liten stund eller? Vem vet, nästa gång kanske det är jag eller ni som behöver någon att snacka med några minuter...
Livet é allt för kort
för kort för att slösas bort
Lev för dagen och i nuet
du vet inte när du ser slutet
Spendera inte en massa tid på sånt som inte betyder så mycket för dig
inte heller på såna som mest tar upp din tid och gärna säger nej
när du har det tungt och behöver stöd
då blir det som om du var gjord av glöd
ingen vill ta i dig med tång
och allt känns mest som tvång
då é det viktigt att veta vem som är dina riktiga vänner
dom som tar och ger och bryr sig om vad du känner
såna som man kan lätta sitt hjärtas inre för
och det känns givet att det bara är så man gör
ingen prestige
ingen stress
bara godhet
och det utan press
Det är så viktigt att stanna upp när nån behöver ditt stöd
prata av sig, känna sig trygg eller bara ta del av din glöd
det är inte alla förunnat att kunna vara en som ofta får frågan
om en minut, bara lyssna eller en som åter kan tända lågan
lågan som falnat
livsviljan som svalnat
alla har rätt till en andra chans
livet är inte alltid som en yster dans
alla har vi nog fått känna på
och fått en käftsmäll eller två
frågan är vad man gör för att vända denna trend
sluta sig i sitt lilla skal eller på nått sätt bli känd
känd för den som alltid står kvar
trots vinden é stark och blåser kallt
kanske inte komma med allra bästa svar
men finns där med omtanke om allt
ett leende en blick
ett litet ord en kick
stanna upp en minut, kanske två
ska det vara så svårt att förstå
att det inte behöver ta så lång tid
för att någon att få känna en gnutta frid
ta dig tid att stanna upp om nån sträcker ut sin hand om stöd
vem vet, kanske det nästa gång handlar om din utbrända glöd...
Nu ska jag försöka göra lite nytta också, jag är ju "ledig" Gud bevars...
Ha en toppen-dag och du, vid behov, stanna upp och lyssna...
Kommentarer
Trackback
